Krökningsbyte i medlut

Under arbete: Det här avsnittet är fortfarande under arbete – innehållet fylls på och uppdateras löpande.

Nedför från sidan och krökningssprånget uppifrån: den hoptryckta kulissen kan inte skjutas ut där

Vad kontrolleras? Om krökningen ändras språngvis inom en backe – raksträcka→kurva, radiebyte eller motkurva. Det gäller varje backe: i den ena av de två färdriktningarna är den alltid en medlut.

Varför är det viktigt? Nedför skjuter tåget på bakifrån och loket håller emot framifrån – varje kortkopplingskuliss står under tryck och kläms fast i inskjutet läge. Så länge krökningen inte ändras språngvis får det inga följder: vid konstant radie ställer kulisserna in sig en gång och rör sig sedan inte mer; vid jämnt föränderlig krökning – i övergångskurvan – fördelas samma utsvängning över hela kurvlängden i stället för att komma på en gång vid en skarv. Vid ett krökningssprång måste de däremot ändra läge på en gång – just där trycket håller fast dem. Buffertarna ligger an mot varandra och verkar som en stel stötta; i kurvan pekar kraften utåt, och vagnen mellan det skjutande tåget och det hållande loket är den svagaste länken. I 2D-planen ser stället harmlöst ut – därför förbises det nästan alltid när man planerar.

Hur illa är det? – färdriktningen avgör. Vid dragning är bytet i stort sett ofarligt: tåget håller kulisserna utdragna, de behöver inte röra sig mot något tryck. Farligt är skjutning – nedför av sig själv, vid rangering avsiktligt. Det förvärras av: långa vagnar (större utsvängning per grad krökningssprång), ett långt tungt tåg bakom språngstället och en snäv radie efter språnget.

Så åtgärdar du det:

  1. Bygg in en övergångskurva – en flexräls jämnar ut språnget, kulissen skjuts ut gradvis i stället för på en gång. Plankontrollen bygger in den med ett klick (”Övergångskurva av flexräls”).
  2. Behåll samma radie genom hela backen – då ändras krökningen inte alls. Därför har helixar genomgående samma radie.
  3. Lägg språnget på den plana biten – utan medlut ingen skjutkraft, utan skjutkraft ingen fastklämd kuliss.

Siffror och standardvärden: kontrolleras från 1,0 % lutning. Krökningen mäts vid skarvens båda ändar – det avgörande är alltså språnget där, inte frågan om radien är konstant genom backen. Som språng räknas en skillnad i krökning från 1,5 · 10⁻³ 1/cm (H0-värde, räknas om för andra skalor): Piko A R48 ↔ R54 räknas, R90 ↔ R100 inte. Mellan två bitar flexräls gäller den grövre tröskeln 2,5 · 10⁻³: delbitarna i en byggd övergångskedja möts med restsprång upp till ≈ 2 · 10⁻³ – anpassningsbrus i samma kurva, inget verkligt språng. En korrekt byggd övergångskurva ger därför ingen anmärkning: vid dess kanter stannar språnget under 1,5 · 10⁻³, inuti under flextröskeln. En motkurva räknas alltid, hur litet språnget än är.

Tre lösningar, var och en ovanifrån och i höjdprofil: en radie, övergångskurva, språng på den plana biten